Att bli vuxen.

Här är min pannkakstårta jag gjorde på midsommar. Jag lagar mer och mer mat. Jag vill även baka mer. Första anhalt: få tag i en visp!

Idag tittade jag på Jamie O och Leila. Jamie, my man. Han är så charmig och go. Jag ville bara äta allt han gjorde och hänga med honom i hans kök. Han är mysig, verkar älska att äta mat och laga den. Sen såg jag Leila. Leila..
Kvinnan verkar inte vilja vara där. Hon vill i alla fall inte bli kladdig och hon verkar vilja kräkas när hon äter det hon lagat. Dessa två trodde jag var a och o när man lagar mat? Hur blev hon så lyckad? Inredningen måste det ju vara och att desserterna är snygga? Så vackra köksartiklar och tillbehör. Det ser ut som i en dröm. Sådär skulle jag vilja ha det i mitt kök.

Efter denna ispiration ville jag baka. Jag insåg min brist, ingen visp och fick därför göra chokladbollar. Jag knodade och blandade. Jag smakade av det och nej, det var ingen hitt. Nått fel gjorde jag. Mamma skrattade så hon grät åt mig och mina försök. Så nu har jag ett kylskåp fullt utav äckliga chokladbollar. Dagens status: inga vuxenpoäng hemkammade enbart några förlorade..

Hjälp. Har inte skrivit på dagar. Jag är lite stressad. Jag har börjat skolan på riktigt. Det är sjuuuukt mycket litteratur, läsning och uppgifter. Vi drog igång med en gång, ingen vila och mjukstart här inte! Tre böcker ska vara lästa till på Onsdag. Jamen tjeeena. Avslappnade Siri är på glide och go. Nej. Det är hon inte. Hon är som bortblåst. Jag har huvudverk, mardrömmar och sjuka spänningar.  t ex.

Idag klev jag upp, gjorde mig iordning, åt frukost och gav mig av mot bussen. Klev på pendeln som avgick när jag kollat upp att den skulle gå. Passerade de vanliga stationerna för att plötsligt inse Farsta Strand. FARSTA STRAND!? Det här är inte rätt. Det ska vara Älvsjö - Stuvsta, inte Älvsjö - Farsta Strand. Jag skyndar mig av. Vad satte jag mig på för tåg? Var är jag? Hur tar jag mig tillbaka? Vad är klockan? Hur sen blir jag? Jag tittar på klockan. 8.40, och fastställer att min föreläsning börjar om 20 minuter. Men, vänta.. 8.40!? Min föreläsning började klockan åtta. JAG ÄR EN TIMME FEL!?!?!?

Jag, Siri. Välplanerad. Har alltid då menar jag ALLTID skrattat och hånskrattat åt dessa människor som är en timme fel och inte upptäcker det.

Så där stod jag. På Farsta Strands pendeltågsstation, kände mig dum som ett spån och hysterisk. Jag skulle bli en och en halv timme sen. Tårarna började bränna och ja, jag ringde pappa. Jättesjälvständig och på väg att bli vuxen.

Oj oj oj. Musiken ekar. Livet ekar. Att vara bakis var idag inget faktum. Är mkt nöjd beslutet om att dricka vatten stora delar av kvällen. Det lönar sig!

Spenderade dagen hemma med min bok i högsta hugg. Den är riktigt obehaglig. Riktigt bra men det kryper i hela mig. Kan inte läsa nu innan jag ska sova så det får bli ett avsnitt Vänner istället.

Åkte hem till Fredrica, min sköna böna. Hon har flyttat och skaffat sig en tvåa med balkong. Men det bästa är att hon har havsutsikt ifrån sovrumsfönstret. Det var helt sjukt vad grymt. Jag ska flytta in där. Planerar att börja smygflytta över saker snart. . Vi spelade Yatzy, snackade skit, lagade mat och lyssnade på musik. Härliga söndag.

Imorrn är det första föreläsningen. Första riktiga skoldagen. Jag har redan packat väskan och övervägt klädvalet. Känns lite som när man var liten. Spännande.

Igår var en höjdarkväll! Vi hade förväntningar. De infriades. Vi träffade upp ett gäng killar vi mötte i Berlin. De var hemma hos mig, vi drack vin, sprit och öl. Sen dansade vi hela natten lång. Jesus. Det var nästan sådär svettigt som det bara kan bli på en klubb utomlands. Mina fötter är något möra idag så jag tänkte att jag inte behöver göra något för världen. Läsa lite i min bok, ta en promenad för att panta burkar och sen äta middag hos Fredrica. Ska spana in hennes nya lya. Lite lunch skulle dock vara på sin plats nu. Borde kanske göra en insats..

Idag blev det lugnt. Haft ett tufft möte, ledde till en hel del tankar om saker som är svåra. Ingen självförtroendekick direkt men viktigt. Valde att spendera kvällen hos mamma som sagt. Vi promenerade kring Fjällgatan, käkade god mat och tittade på tv. Cyklade hem i dimman. Kändes som om den sista delen av sommaren är på väg att passera. Det kändes i hela luften att det var sommarens sista andetag. Jag välkomnar hösten men den här sommaren har varit helt fantastiskt! Jag har gjort saker jag aldrig trott att jag skulle fixa.

Vi tågluffade i en månad. JAG tågluffade. Vi besökte underbara städer, vi träffade grymma människor, vi njöt av livet och drack en hel del öl. Ibland var det tufft att tampas med mina tankar. Kämpa emot oro och ångest. Jag fixade det, jag fixade det jävligt bra också! Kom hem med en hel del i bagaget. Positiva saker. Saker jag föralltid ska bära med mig. Hur vi dansade oss svettiga till sjuk nivå i nästan alla städer, hur vi drack öl i parker, hur vi drack 7 flaskor Prosecco i Milano, hur vi studasade omkring på bollarna på Palais, hur vi simmade i klart vatten, hur vi grät och skrattade tillsammans och hur jävla fantastiskt vi hade det. (Det är bara en bråkdel av allt, kanske skriver mer en annan gång.)

Nu ska jag sova. Förbereda mig inför en lördag jag hoppas ska bli grym.

Började dagen med en lång promenad. Ovanpå det blev det frukost och läsning i sängen. Spänningen i min bok är ett faktum. Jag läser på rekommendation från pappa och en hel del andra i Sverige Hypnositören. Bra svensk deckare!
Jag har dock stött på ett vägskäl i mitt liv. Jag kan längre inte se deckare eller läsa dem innan jag ska sova utan att drömma mardrömmar. Ett liv senare och mardrömmarna tog fart. Jag har ofta somnat till ett avsnitt utav en deckare utan att beröras. Inga mardrömmar har infunnit sig och jag har vaknat harmonisk. Men sisådär i slutet av våren slog det om. Någon kände väl att jag inte kunde fortsätta att komma undan med sånt. Så nu får jag helt enkelt se nått glatt och kan inte läsa min bok. Hoppas den här perioden tar slut snart. Det här med mardrömmar suger verkligen, jag tycker ju om att somna efter ett spännande mordiskt avsnitt av t ex. Criminal Minds. Tror iofs att det kan ha att göra med större förändringar i livet i kombination med morden. Kroppen orkade inte hantera de båda därav mardrömmarna. Så tills livet blivit mer stabilt och känslan av vardag infinner sig får boken läsas under dagen och serieavsnitten tittas på under tidigare delar av kvällen. Nej, nu ska jag laga lunch till mig själv för att sedan ta cykeln till Rosenlund. Kvällen ska spenderas hos min lilla mamma som redan börjat laga middagsmaten.

Tände ljus jag placerat om. Övar mig på att njuta av ensamhet. Det går bra.
Tänker på Way Out West. Vilket kaos det var. Någon hade tryckt in ganska mycket folk i en park och sedan ställt deras idoler på en scen. Släng på en del öl, en del pepp och inget regn så är det begrlipligt att kaos var ett faktum. Jag älskar konserter... så länge man inte får offra sitt liv. Vi klarade oss fint mestadels av tiden. Kunde njuta av grymma artister, spelningar och bli nyförälskad i en fantastisk violinist. Sitter och lyssnar på min playlist därifrån därav funderingarna. Jag älskar att bli förälskad i musiker/artister. Det är så oskyldigt och sådär lagom. Inget verkligt, fast gör ändå att hjärtat tar ett skutt och lycka infinner sig.

Idag var det första dagen på Södertörn. Upprop och fotografering. Jag var nervös. Det gick fint. Jag fick till och med en ny vän. Vi bytte nummer så vi kunde vara förvirrade tillsammans på måndag. Känns betryggande!

Har gjort om lite hemma. Var på Ikea och köpte lite små saker. Fina blommor och lådor förgyller nu min lägenhet. Och den här gången ska jag INTE ta kål på blommorna. Det är ett steg på vägen till att bli vuxen. Få blommor att överleva. Mitt andra steg just nu är att lära mig att laga mat. Det går framåt, sakta men säkert! Hade planerat att jag skulle lära mig att baka bröd nu i slutet av sommaren men jag har ännu inte tagit tag i det. Köpte en fin sockerkaksform igår så jag känner att det borde göras en sockerkaka i helgen! Åh, ska kanske festa till det med frukt i kakan och kristyr.

Helgen börjar närma sig och planerna är än så länge lösa. Jag tabbar mig som vanligt, glömmer bort saker och ting. Fan. Men idag har jag köpt en ny kalender! En fin gul. Så nu ska jag styra upp mitt liv och skriva ner saker så de inte försvinner.

Sanna var här. Vi lagade mat. Prata om livet. Om känslor och inställning. Jag gillar inte min inställning till allt. Kämpar som en tok för att ändra den. Men ibland är det som om något säger: nej nu får det räcka ett tag, jag orkar inte ändra mera. Den känlsan. Att kämpa sig förbi den är nog det svåraste. När man känner: äh, det är såhär jag är och såhär får jag vara. Om man tillåter sig att sjunka in i den känslan är det tufft att ta sig tillbaka. Jag har låtit mig sjunka in i den just nu. Äh, jag får vara orolig för skolan. Jag är ju orolig av mig. Äh, jag får ju vara orolig för pengar, det är jag ju alltid. Sen ett till äh, som fortfarande är för svårt att skriva om. Men. Men. Jag ska kämpa mig tillbaka. Ta mig i kragen och kämpa för att förändringar ska ske. För det kommer inte dimpa ner nått från himlen. En inställning man bara kan anamma. Det är jag som får göra jobbet. Det är bara jag som kan göra jobbet.

Jag kan skriva. Jag kan skriva. Jag kan börja sätta ord på dessa saker igen. Tiden har läkt såren. Läkt mig. Jag kan inte skriva om allt än. Men det kanske kommer. I någon form, i något dokument på en dator.

Ser att jag tog en paus. Startade en ny blogg. Lyckades sådär. Den torkade också ut. Vet inte varför. Skrivandet liksom rann ur mig. Verkligheten tog vid. Orkade inte te sig i skrivandets form. Fick kämpa med att bara stanna kvar i verkligheten. Att sluta skolan bidrog. Jag "behövde" inte skriva. Att "behöva" skriva leder till inspiration. Man tappar aldrig skrivandet. Arbeta, arbeta på min arbetsplats var ansträngande, hårt och det roligaste som finns! Det fick bli jobb och inget skrivande. Förskolan tog upp det mesta om dagarna, vänner och ploj tog upp fritiden. Skrivandet gled långsamt längre bort.

Nu är det dags för nytt. En ny början. En ny start på livet.

Jag ska börja skolan igen. Jag har tagit ett stort beslut. Jag ska bli förskolelärare och världens bästa dessutom. Så på torsdag börjar jag skolan. Tänkte att då är det en chans att ta upp skrivandet. Jag har saknat det. Allt för mycket. Att få utlopp för saker eller bara skriva skit för att det är skoj. Jag vill välja att fortsätta i den här bloggen. Den andra fastnade liksom aldrig. Det tråkiga är bara att den närmaste tiden i skriven form finns någon annan stans. Inte samlad här. Kanske kan lösas på något sätt. Det vore skoj.

Idag är en dag. Jag joggade, jag var arg, jag grät framför datorn, jag städade och tog ett bad. Har sett minnescermonierna från Norge. Det är en månad sen. En månad sen något skedde man inte trott var möjligt. Något som fick mig att tänka till, på djupet. Tänkte skriva om tankarna. Men inte än. Har inte funderat klart.

Idag är en dag. En dag när jag tampas med ångest och tirstess. Saknar mitt jobb något enormt. Alla mina barn. Känner mig tom och förvirrad. Det var liksom min livboj, att gå till jobbet och få dela allt med de där små skruttarna. Nu är det slut. De ska växa upp, tampas med sina problem och bli stora utan mig. Svårt att greppa. Att acceptera. Saknad.

Melissa Horn får spelas i högtalarna. Hjälpa mig att sortera tankar.


Min andra halva. Den där som gör att allt känns lite lättare.