Att bli vuxen.

Jag är stark. Jag klarar mig. Jag fungerar.

Har inte skrivit på länge. Tappade det. Koncentrerade mig på att vara vän, syster, dotter och en fantastisk fröken. Det är det jag gör nu. Det är det jag tycker om. Men det finns något som stör. Som får mig att för någon sekund tappa fotfästet. Det är den där inmatade känslan. Den där känslan av att man inte kan, att man inte ska vara själv. Att man alltid ska vara två. Jag hatar den. Jag kräks på den. Jag är inte själv, jag är fan inte själv. Jag är jag, jag har tusen vänner, en familj och ett fantastiskt jobb. Jag är inte själv. Titta inte på mig med sorgsna ögon och säg: om du skaffar en pojkvän kan du ta med honom på resan och sedan blinka åt mig. Om du gör slut med din pojkvän kan du få följa med mig på min resa. Den är grym. Den är tung. Den är gråt. Den är glädje och den är stärkande. Alla dagar. Även de tunga. Det är inte synd om mig för att jag inte har pojkvän. Jag tycker inte synd om mig. Aldrig någonsin över det. Jag är ju grym? Det borde jag tatuera in. Jag är grym. Jag är det. Fan ta mig, jag är bäst. Så suck it! Jag var inte grym när jag var två. Jag var sårbar och gjorde inte alltid det jag ville eller kände. Nu är jag amazing. Så suck it!! Den dagen jag hittar någon som jag är grym med och som jag kan bli grymmare med. Den dagen ska jag fira. Men innan den dagen inträffar tänker jag inte nöja mig med de som får mig att känna mig halv grym. De som får mig att vara okej. För jag ska alltid vara grym aldrig bara okej. Har aldrig någonsin nöjt mig med okej. Jag har försökt för att världen inbland pressar mig till det. Men inte igen. Jag ska göra mitt bästa.

Jag är bra och inte ensam.